Ofta, ofta hör man föräldrar och andra vuxna som kommenterar egna och andras barn med att det är i trotsåldern när det inte gör som det blir tillsagt eller är gnälligt. Men vad är trots? Och hur hanterar man det? Missa inte denna artikel!
Trots – ett gammaldags uttryck
På väg till intervjun med chefssjuksköterskan Birgitta Klang på Mama Mias BVC tänker jag att min önskerubrik på denna artikel vore något i stil med Dags att avskaffa begreppet trots. Trots känns som ett väldigt gammaldags begrepp och är närmast ett uttryck som levt kvar från det gamla bondesamhället där barn förväntades uppträda som små vuxna. Ett uttryck för en syn där barnets hävdande av den egna personen och viljan sågs som något negativt som skulle stävjas.
Vi slår ganska fort fast att trots inte är ett bra ord utan man talar nuförtiden om olika perioder i ett barns utveckling; utvecklingen till att så småningom bli en helt egen självständig person. En fråga blir då också; hur hanterar jag barnet bäst på vägen dit? Barnet har flera åldrar som kallats trotsåldrar, alltså där det hävdar sin egen person och testar gränser. Dessa är helt naturliga och nödvändiga faser i ett barns utveckling.
Vårt samtal kommer att handla om ”trots”, men kanske mer om hur man hanterar barn i allmänhet och ett barn som söker gränser i synnerhet. Barn testar ju gränser lite då och då och utvecklas hela tiden, men det är några åldrar som man brukar tala om som mer utmärkande.
Trots vid 6-8 månader
Vid 6-8 månaders ålder är det första gången barnet upplever att det är en egen person, som inte är ett med sin mamma. Barnet vill bli bekräftat och kan plötsligt vilja bäras och reagerar när man lämnar rummet. Minnet har utvecklats så att barnet förstår att man finns fast man inte syns. Tvärtom mot vad många tror så ska man inte under denna period låta barnet gå från famn till famn för att träna det, utan acceptera att det till exempel bara vill sitta hos sin pappa. Det är inte att skämma bort barnet, utan att bekräfta det.
Trots i 1 ½-årsåldern
Den andra frigörelseprocessen man brukar prata om infaller vid ca 1 ½ års ålder. Jag-uppfattningen är nu ytterligare utvecklad och barnet är verkligen en egen person med en egen vilja och vill bestämma. 1 ½-åringen ser mamma och pappa som sina tjänare som ska serva. Det som är viktigt att komma ihåg är att barnet inte skiljer särskilt på positiv och negativ uppmärksamhet. Så därför gäller det att som det så klokt heter, välja sina strider, annars kan en dag bli full av många strider och trista nej. Klassiska saker som det blir strid kring är till exempel påklädning och mat. Den här test-perioden brukar gå lite i vågor och avta framåt två år. Flickor lite tidigare än pojkar.
Underlätta gärna för dig och barnet genom att ge det så få val som möjligt genom att göra hemmet barnsäkert, med skydd för trappor och farliga saker. Då slipper man många onödiga nej och ajaj. I denna ålder kan det annars bli så att summan av allt negativt man säger till barnet blir oändligt mycket större än den positiva delen under ett dygn. Om man hamnar i den fällan kanske man ska fundera på att sänka kraven lite.
Bestäm ett par tre saker som du strider om, resten lämnar du därhän. Att till exempel förvänta sig att en 1 ½-åring ska sitta still vid matbordet är att kräva för mycket. Att avleda är ett bra tips. Och humor; ibland kan man skoja ”Oj, vad tokigt gjorde du så här nu?”. Att plocka undan leksaker och liknande kan göras om till en lek.
Trots hos 5-6-åringen
Åldern 5-6 år kallas ofta för lilla puberteten och många barn är väldigt känsliga i den här åldern. De funderar ofta allvarligt på stora ting som livet och döden, men kan också vara väldigt manipulativa och vet på raffinerade sätt hur de ska få sina föräldrars uppmärksamhet. ”Mamma, det var ingen som ville leka med mig idag…”. Skolan börjar här och de pendlar mellan viljan och stoltheten att vara stor och viljan att vara en liten bebis igen. 6-åringen testar hur långt ”gummibandet” från föräldrarna är.
Trots hos 9-11-åringen
Åldern 9-11 år brukar kallas för den bortglömda åldern. Barn i denna ålder är ofta stora tänkare, men de pratar inte lika mycket längre utan man måste bli bättre på att fråga. Det kan vara känsligt med kritik och man vill gärna vara som alla andra och inte göra bort sig. Till skillnad från de tidigare utvecklingsfaserna så ligger inte 9-åringen på golvet och skriker och vägrar göra saker och ting utan trotset är mer inåtvänt.
Trots i tonåren
Tonåren är förstås den mest omvälvande förändringen i en människas utveckling, både fysiskt och psykiskt.
Om man är orolig över sitt barns trots
I alla dessa åldrar är barnet ofta det vi kallar trotsigt. Som allting annat är ju förstås detta väldigt individuellt; en del barn testar mycket och under lång tid, en del kanske inte alls.
Vi pratar mer om hur man kan hantera konflikter som uppstår. Om man känner oro så kan det kännas bra att prata med andra föräldrar, för att förstå att man inte är ensam och kanske också få tillfälle att skratta åt saker och ting. Det kan vara bra att komma ihåg att det är hemma, där barnet är som tryggast, det ställer till med mest saker. Så länge som barnet uppträder normalt på till exempel förskolan så kan man vara ganska lugn. Ytterst få barn på förskolan sitter och kastar mat, eller vägrar sitta vid bordet.
Hur gör man om man verkligen behöver ge barnet en konsekvens för något det gjort, då? Jo, säger Birgitta, man ska gå ner på golvet, till barnets nivå och behålla en lugn röst.
Konsekvenser vid trots
När det gäller konsekvenser i allmänhet så betonar Birgitta vikten av att de sker i nära anslutning till händelsen. Och att man använder konsekvenser som är möjliga och rimliga att genomföra. Det är kanske inte så bra att runt mitten av december hota med att barnet inte ska få några julklappar om det inte plockar upp i sitt rum. Eller på måndagen att det på lördag inte kommer att få något lördagsgodis. Det är alldeles för lång tid för barnet att överblicka och vill vi sitta där på julafton med ett barn som inte får några julklappar, eller uttalat färre julklappar än syskonet?
Om strider tenderar att bli långdragna på vissa områden så kan en bra sak vara att prata om det kvällen innan med ett barn som är lite större. ”I morgon, visst vore det bra om du kom till matbordet, när jag säger till”. Vad som ska tas på morgonen är ofta en hett område. Kanske kan ni komma överens om att du lägger fram två förslag så får barnet välja mellan dessa?
Artikeln är granskad och godkänd av Birgitta Klang, leg. barnsjuksköterska
Källor: Samtal med Birgitta Klang, chefssjuksköterska på Mama Mias BVC i Stockholm, Trotsboken av Malin Alfvén och Kristina Hofsten.